Det här är en berättelse som började för en oherrans massa år sedan. Mitt tidigaste musikminne är när jag sitter framför föräldrarnas grammofon och lyssnade på Hootenanny Singers. Kanske var jag fyra år. Musik hade en förunderlig inverkan på mig och jag upptäckte något i musiken. Att musik är som känslor, lagrade på de där stora runda plastbitarna. Känslor, som kunde tas fram och upplevas om och om igen. Mina föräldrar såg det för gott att anmäla mig till den kommunala musikskolan. Eftersom jag då bara gick i förskola kunde endast blockflöjt komma på fråga. Tanken var väl att vi som spelade skulle lära oss noter. Jag kan väl ärligt erkänna att det gick sådär. Jag kan väl idag läsa noter hjälpligt men det tar tid… Men det går säkert att förkovra sig på den fronten